Det var ju trots allt ett löfte att skriva ett inlägg om jag var vid liv idag.
Veckan som gått började med motgångar i högsta grad (Ena och jag missar en buss, men får gå på vid en annan station tack vare Ebbas i-tidkommande, vi kommer till Göteborg genomsvettiga men med gott humör, anländer till platsen på vilken vi skulle känna oss lyxiga men får höra att även Ebba måste ha ytterligare ett år i bagaget för att få fastna på kort och hela dagsturen visar sig resultera i att vi därmed egentligen borde ha gjort skolarbete - men jag köpte en almanacka, så det är lugnt) men det ska vi inte tala om.
Veckan i vilken skolväskan nästintill bröt axeln i tu är över och det gick bra. Samhällsprovet kändes bra, inlämningen blev färdig och resultatet innebar en nöjd min. Engelskan lästes och sammanfattades och fotoprovet havererade, men man kan inte få allt (hur ska jag veta vad DPI är?).
Det var alltså med största nöjet jag igår skickade iväg det sista skolarbetet när klockan slagit 19.00. Trötthet, tyckte jag inte hade drabbat mig, jag var endast beklädd med ett glatt humör. Tiden var på min sida, jag hade presterat bra och var inte ens trött, utan snarare redo för utgång.
Jag slappnade av och bestämde mig för att ge mig själv en belöning i form av en varm och lång dusch. Nöjd och belåten som jag var åkte mungiporna upp i största leendet under tiden jag gnider in håret med den bubblande krämen.
Ett glatt nynnande av de muntraste låtarna avbryts då jag inser att det jag står och masserar in i min hårbotten inte är schampo, utan duschkräm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hörde du vad jag spelade för låt?! När jag ringde i fredags alltså? Build me up buttercup! Oh, nej vad säger du om att dra ihop ett gäng människor nån helg och hitta på nåt? Och vaddå känna dig nöjd emd samhällen? Känn lite för en stackare som mig, please.
Skicka en kommentar